Lika bra att jag varnar för spoilers, så har jag något å skylla på om nån klagar!

Jag hade inga direkta förväntningar av JCVD när jag stoppade in den i spelaren. En vanlig Van Dammerulle, kanske lite gråare, lite allvarligare än hans andra filmer.

Ack så fel (och rätt) jag hade.

Denna film var av ett djup jag sällan skådat! Djup så som i självinsikt och självkritik. Jag har under det senaste fått större respekt för personer som har självdistans. Så som Fadde Darwich när han läser ur Björn Ranelids bok i Morgonsoffan (finns på youtube). Hela denna film, JCVD, sprudlar av självdistans. Självdistans och självinsikt. AND I LOVE IT.

Hela introsekvensen sprudlar av liv, av klyschor, av dåliga fighter, av allt… Det är så härligt att jag vet knappt vad jag ska skriva :).

Själva filmen handlar om hur han ska tillbaka till sina rötter i Belgien. Tillbaka från Hollywood, tillbaka från livet i Amerika, hem. Hem till de som verkligen älskar honom. Nationen som gör allt för honom. Eller i allafall är det så det beskrivs. Vilket är helt brilliant! För att inte säga underbart.

Den gamle härliga Van Damme dundrar inte bara in scener som är fyllda av klichér av sig själv och den genren som han ofast gör filmer till. Han bidrar med oväntat välspelat skådespel, vilket kan tyckas är på tiden då han varit i branchen ett bra tag. The Muscles from Brussles!

Men det är en känsloladdad film, den kanske inte är jätteladdad med det, men det finns faktiskt med där. Och man tas med in i en värld där allt inte bara är rundsparkar och glamour, utan även lite härlig grå vardag.

Så vad ska man ge för betyg till detta? Jag skulle säga att det är en stark 3a. Dock så Round-House-Kickar Van Damme upp den till en 4a för att den är så jäkla oväntad och mysig. Så en 4a av 5. OCh det är inte illa!