It has been
done.

Såg klart på sista avsnittet för ett litet tag sedan och ännu en serie är lagd
till den stora vilan. Och det känns precis lika dant nu som det gjort med andra
serier jag tittat klart på, ett stort tomrum. Vilsenhet och ångest smyger sig
fram och man vill bara blicka framåt och se vägen! Men vägen syns inte och
sorgen måste få gå över på annat sätt. Så som gjorts så många gånger tidigare.

Men är kanske ett utlåtande på sin plats av denna serie? Jag tror faktiskt att det
är det.

That ’70s Show är en komisk tv-serie som har lyckats med något som är ett måste
för att få mig att bli fast i den. Den får mig att skratta högt, och mycket.
Bara det är ett betyg i sig. Vad det är som får mig att skratta högt är inte
helt och hållet solklart. Låt mig bena lite i det.

Naturligtvis är det scenerna och dialogerna som får mig att skratta i grund och
botten, så är det med allt. Men nog är det alltid skådespelarnas sätt att
leverera replikerna som gör att det blir så bra. Och något som det nästan går
att ta på i just denna serien är stämningen. Det märks att de har otroligt
roligt när de gör serien och att de verkligen gillar att göra den. Då blir det
bra. Sedan hjälper det att dom är bra skådespelare också, eller har vuxit till
sig till att bli bra skådespelare.

Det är saker som att de tar ut svängarna och låter fantasier bli en stor del av
serien. De tar fantasier från karaktärerna och spelar ut dom på samma sätt som
görs i Family Guy vilket är ovanligt i en vanlig tv-serie. Ett annat sätt som serien
skiljer sig från väldigt, VÄLDIGT, många andra serier är dess brist av tillbakablickar.
Med tillbakablickar menar jag då där de ser tillbaka på tidigare avsnitt. Nu
skrev jag inte ner varje gång jag såg en tillbakablick i serien, men den går
lätt att räkna på en hand, och då pekar de flesta fingrarna på den handen mot
det absolut sista avsnittet.

Men absolut, det
är inte bara guld och gröna skogar i denna serie som kallas That ’70s Show. Den
har, som alla andra tv-serier, sina ups and downs. Men dess största down visar
att när gruppen splitras, det är så serien fallerar. För under 7 säsonger så
hölls allt på en bra och stabil nivå. Sedan hände något som gjorde att allt
sjönk ett par steg. Två av huvudpersonerna försvann ur serien. För att ersätta
dessa två TUNGA bortfall så tas en ny kille in som inte alls håller samma
kvalité. Och när jag pratar om kvalité i detta sammanhang så är det ytterst två
saker jag siktar på.

1. Komisk
tajming

2. Talang

Yes, en rätt
stor sågning från mig om jag själv får säga vad jag tycker. Men personen som
hade hand om castingen för just den rollen måste… Well det måste ha brunnit i
huvudet på den personen. If you are looking for proof så har jag ett uttalande
från en viss Henrik Davidsson: ”Jag skrattade mig igenom 7 säsonger och grät
mig igenom 8e”. Oj, det är jag som är Henrik för övrigt… HEJ!

Jag tycker att
serien är mycket kompetent och jag älskar den. Jag sätter den högt upp på min
lista av komedier när det gäller tv-serier. Inte lika högt upp som Vänner eller
Seinfeld, men bra nära!