Done and done. Ett uttryck han använde sig av väldigt ofta när något var gjort. Näst intill ett tic som skapats av alldeles för mycket repetition av en rörelse, ord eller som här ett uttryck.

Indie ställer sig upp, tar fyra steg bakåt, fyra steg till. Stannar. Fyra steg till, det stramar åt. Han springer frammåt och hoppar och faller… Sedan med ett ryck dras han upp igen och gummibandens gemensamma styrka sliter i honom som om ett kompani av hästar var fastbundet vid hans midja, armar och ben. Högt upp, långt bak och Indie hinner bara tänka en på en sak, han tyckte det var något som fattades i planen. Något som hade naggat hans sinne, det låg där och gnagde men eftersom det aldrig kom fram så var det säkert inte något viktigt… Nu när han hänger mitt i luften kommer det tillbaka, den där onödiga detaljen. Landningen.

På något magiskt sätt lyckas Indie att snurra ett varv på väg tillbaka upp mot hustaket och faceplantar rakt ner i betongen. Det märket som blev av hans stabila skalle mot detta fuskbygge till hus var betydligt, det var bestående. Han hävde sig upp på armarna och bröt runt nacken så att det knakade ordentligt, tittade upp och högt för sig själv sa: LANDNINGEN.

Blicken vänds ned mot taket och det bestående märke som antagligen skulle sitta där för all framtid. Det blev större, det spricker upp, det börjar luckra sig. Indie hinner inte ens tänka “LANDNINGEN” innan hela taket har blivit söndersmulat av smällen, huset är på väg att rasa samman. Med kraften av jordens gravitation fallerar byggnaden, den bryts sönder och samman.

Några få sekunder senare ligger det en hög med betong, trä, metaller i en enda röra, allt täckt med härligt damm. Sirener hörs och människor börjar röra sig mot det som hänt. Indie reser sig upp, borstar av sig den största delen av dammet och börjar vandra ut från all bråte. Människor skyndar sig mot honom.

Frågorna hopas, hur han mår, vad som hände, är han skadad, blablablablabla. Han fortsätter gå och hör en man ropa från folkmassan. “HUR ÖVERLEVDE DU FALLET? DET VAR JU 150 METER MINST!”

Han stannar, vrider huvudet lätt åt vänster och säger “Det gäller att hoppa i rätt tidpunkt, inte mer än så”. Han sliter loss gummibanden från armarna, midjan och benen.

Done and done.