Jag
kan inte hjälpa att säga det, men det var verkligen en helt vanlig dag. Jag vet
att det låter klyschigt och fantasilöst, men som sagt. Det var faktiskt bara en
helt vanlig dag.

Jag
satt där på fiket, minding my own buissness you know? Läste lite förstrött i
dagens tidning och tittade ut genom fönstret. Smuttade lite på kaffet och ja,
var bara mig själv?

Det
var ju inte direkt mitt fel att hon skulle sätta sig där, men det gjorde hon i
alla fall. Hon satte sig bara där och började dricka sitt te, jag blev paff, är
ju i Sverige, här händer inget sådant. Här är vi tillbakadragna och vill inte
ta kontakt med främmande människor. Vi ska sitta själva och vara bittra över
att vi INTE tar kontakt. Hon sabbar ju hela grejen för tusan, fattar hon inte
det?

”Snön
snöar tätt över Moskva vid denna tiden på året”, hon tittar på mig när hon säger
det. Hon viskar det liksom, fast högt, en hög viskning med rysk brytning.

”Mmhm,
och fåglarna simmar i dammen”, replikerar jag utan att titta upp från
tidningen. Men jag måste säga att jag var lite chockad över det hon sagt. Man
kan ju liksom inte helt avfärda möjligheten att hon faktiskt är en rysk spion.
Det har ju hänt, det har jag sett på film.

”Du
råkar inte ha lite is på dig? EIS BITTE!”, säger hon strax efter.

”Nej
faktiskt inte, jag brukar ju alltid gå runt med ett par kilo is annars, men
idag har du otur tyvärr”, svarar jag lite lojt och fortsatte att smutta på mitt
kaffe.

”Men
Anders, varför talar du inte med mig?”

”För
att jag inte heter Anders?”

”Va?
Heter du inte Anders?”

”Nej,
jag har faktiskt aldrig hetat Anders vad jag vet”

”Ahh,
du är fortfarande på ’den’ platsen, jag ber om ursäkt.”

”Err,
vilken plats?”, ja, jag vet att jag inte borde ha frågat, men jag var ju
nyfiken på vad detta var för någon underlig och galen kvinna. Det verkade ändå
inte som om jag skulle bli av med henne.

”Den
vid fönstret såklart?”, svarar hon. Ingen respekt! Driva med mig sådär!

”Lägg
av, du menade något annat, jag hörde det allt!”, jag hade i detta läget lagt
ner tidningen och praktiskt taget stirrade på henne.

”Men
lägg av nu Anders, jag orkar inte fjanta mig mer”

”Vem
är du kvinna?!”, kanske var lite okänsligt av mig, men jag var faktiskt väldigt
irriterad på henne för tillfället.

”Sluta
nu Anders, jag är med barn. Och ja, det är du som är fadern”

”VA!”,
hur FAN kunde hon vara med barn? Hon hade ju sagt att det var safe ju!

”Jag
är med barn, hör du dåligt? Jag ville bara berätta det för dig så du kan ta
ställning till hur du vill gå vidare med det, jag behåller barnet vad du än
säger.”

Här
svimmade jag, jäkla tur att kaffet var slut i alla fall. När jag vaknade till
liv så var hon borta och jag hade något att fundera på… Var det Emma eller
Ann-Katrin?