På ett konstigt sätt är det väldigt underbart att se hur fingernaglar
repat upp fin parkett, i konstrast till den vanliga tråkiga varianten
av parkett. Att verkligen veta att någon har kämpat för sitt liv här,
kämpat för att få stanna kvar, för att inte dö. Det är nog det som gör
att det är så speciellt. Jag själv skulle aldrig köpa ett hus där det
inte finns repor efter naglar på golvet, detta gör det dock lite svårt
att köpa hus för mig, det blir ju en ganska snäv marknad om man säger
så. Då andra letar runt efter hus i bostads-delen av tidningar så letar
jag bland dödsannonser och artiklar om brutala mord. Och äntligen,
äntligen, äntligen har jag hittat ett hus som passar in i mina mallar,
drömhuset, eller drömkåken kanske man ska säga, som den där mediokra
filmen med Björn Skifs. En stor skillnad mellan mig och Björn (eller
Göran som han heter i filmen) är dock att han skulle ha renoverat huset
tills han gått i personlig konkurs. Jag däremot kommer inte röra det,
det ska få vara kvar som det är, orört och härligt.

Man kan verkligen känna texturen av trasigt trä när man drar handen
över det, känner hur det flisar sig och känns strävt. Om man verkligen
har tur så hittar man även lite blod från fingrarna. Detta händer inte
särskilt ofta men ibland så har man tur. Då vet man verkligen att de
har kämpat, kämpat så att naglarna gått av och brutits mot träet,
flisor fastnar i fingertopparna och det börjar blöda, det blöder på
mitt golv, mitt härliga parkettgolv.

Hur hittade jag nu detta hus kan man undra. Hur gjorde jag för att
få ett så perfekt (enligt min standard) hem att bo i? Kanske inte så
överraskande så tog jag, efter många års letande, saken i egna händer.
Jag höll utkik efter ett hus med rätt planlösning och fint kök o.s.v.
Detta genom att förklara snällt för den lilla dam som bodde där att han
var från Radiotjänst och skulle se om hon hade någon tv. När väl rätt
hus var hittat så fanns det ju bara en sak att göra, få ut kärringen.

Hon var lite arg och upprörd över det sätt jag gjorde för att få ut
henne ur huset dock, men det är väl smällar man får ta. Det första jag
gjorde var att jag gick in på det lokala ålderdomshemmet och skrev in
henne där (gestaltandes hennes son), jag lade ju naturligtvis stor
tonvikt på att hon var i mycket stort behov av att komma till
ålderdomshemmet för hon kunde ju knappt röra sig eller laga sin egen
mat och var allmänt dement. Detta sa jag visar sig mest på att hon inte
ens känner igen sin egen son som hon vårdat så ömt i så många år. Men
detta var efter att jag omyndigförklarat henne, vilket var ganska lätt
beroende på vilka kontakter man använder sig av. Det är ju inte alltid
dåligt att vara en ganska uppskattad person i de lite mer finare
kretsarna, eller ja, det är aldrig dåligt.

Och när hon väl var ute ur huset så var det ju bara att flytta in,
gratis och allt, ändrade ju i hennes testamente också såklart, och att
ärva ett hus är ju inte fy skam det inte. Så hon fick med sig det hon
tyckte att hon behövde i sin lilla etta där på ålderdomshemmet, klart
att hon fick det, jag är väl inte helt omänsklig. Sedan slängde jag ut
allt, och gjorde det med våld så att det blev revor på väggarna och
repor på golven, och när det var gjort fanns det ju bara en sak kvar
att göra… Börja riva i parketten med händerna, ont gjorde det, väldigt
ont, förhoppningsvis kommer mina fingrar att läka, men man vet ju
aldrig säkert. Golvet har nu i alla fall finfina rivmärken med lite
blod här och var, så nu ska det bara torka in och gro in riktigt i
golvet innan jag börjar använda rummet. När det väl har torkat
ordentligt lägger jag på en matta och skär ut den delen av mattan som
täcker rivmärkena. Tapeterna får vara rivna, blir en mer genuin look då
och det blir alltid ett av samtalsämnena när jag har gäster hemma. Jag
gillar även hur rum blir slitna, de är använda, det ger rummet mer
karaktär och utfyllnad. Att se hur tapeterna och taket har gulnat av
rök från cigaretter, känna den lite obehagliga doft detta medför och
även se hur vit och fin tapeten var från början i de gluggar av ren
tapet som gömt sig bakom tavlor som hängt där i evigheter. Se hur de
gamla fönstren är lite skeva och buckliga, färg som flagat av o.s.v.

”Men gud Daniel, vad har hänt med tapeterna?”
”Tapeterna? Undrar du vad som hänt med tapeterna? Ja herre gud, då skulle du bara veta vad som hänt med golvet”.