Blog Image

Henrik - Tankar

Tankar

Tankar, Idéer och Noveller som faller in i Henriks huvud.

Se även min mobildump: http://mobildumpen.blogspot.com/

Frukost

Noveller Posted on %PM, January 25 2007 22:33:10

De
personer som ser denna scen utifrån kan lätt misstolka den. Här sitter då
alltså Anders, ja Anders ja, titta och le mot kameran Anders. Anders här ja, sa
jag föresten att han hette Anders? Anyway, han sitter här vid bordet, Anders
alltså, och äter sin frukost med sin sambo Karin. Ja där har vi dig ja Karin,
le mot kameran du också, bra gjort Karin. Han sitter alltså här och äter sin
frukost, läser sin tidning, tuggar sitt bröd. Allt ser harmoniskt ut på ytan.
Samma sak gäller Karin här, hon dricker sin juice, färskpressad såklart,
bläddrar förstrött i den andra tidningen. Ja, de har två prenumerationer av
samma tidning så de får var sin, utmärkt sätt att undvika dedär små
irritationsmomenten på morgonen, kan varmt rekommenderas. Som sagt, det ser
fridfullt ut, och det är så det ska se ut, men om man ser lite djupare kommer
man fram till att Anders, denna helyllekille, ja han, han är en psykotisk
mördare, tänk så tokigt. Och Karin, ja hon brukar putta omkull barn och
pensionärer när ingen ser henne göra det, sedan skratta gott åt det och gå
vidare. Hon brukar även släppa av riktigt otäcka fisar när hon sitter på
tunnelbanan, precis innan hon ska gå av, sedan titta argt på personen bredvid
henne så alla tror att det är han som släppt väder. Riktig sadist, usch.

Mmm,
den ljuva doften av kaffe, älskar detta, sitta vid köksbordet och läppja lite
lätt på härligt nymalet och nykokt kaffe, inget jävla ICA kaffe som de vanliga
små nollorna där ute dricker. Nej det här kaffet är verkligen unikt, kaffet är verkligen värt varenda krona, kaffet
är… magiskt. Rakt från dedär små blatteplockarna i Guatemala, mmm, Kaffe! Nej
men se goddag på dig herr ostfralla, har du haft en trevlig morgon? Haha, som
om jag bryr mig, DÖ SKARU GÖRA DITT JÄVLA OSTAS! SKA FAN SVÄLJA DIG HEL DIN
LILLA JÄVLA NOLLA, DU FÖRTJÄNAR INTE ATT FÖRTÄRAS AV MIG, KÄNN DIG HEDRAD. Oj,
ska nog kanske bläddra lite i tidningen också, så Karin i alla fall tror att
jag läser den. Nej men oj, det var inte dåligt, idag var man med i tidningen
också! ”Två uteliggare hittades morgonen tills idag mördade vid
järnvägsstationen, dådet var mycket rått och hänsynslöst utfört då båda
kropparna saknar både ögon, näsa, öron och läppar…”, ”Hörde du Karin? Läs på
sidan 5, jag är med där, eller ja, mina handlingar är med!”.

Ja
ojoj, där ser ni, där står inte allt rätt till inte, Anders är ganska, hmm,
egen av sig kanske man kan säga. Ögon*, näsa*, öron* och läppar* förresten,
riktiga delikatesser, passar mycket bra med vitlök. Ett tips är annars att
skiva öronen i tunna tunna bitar för att blanda ut med salladen, salladen får
en lite mer salt och knaprig smak av det. Näsan går bäst ihop med osten i en
fondygryta och ögonen skall serveras istället för oliver i en härlig dry
martini!

Fruktkött,
mmm, fruktkött, mer fruktkött. Det är så härligt att sila juicen mellan
tänderna så allt fruktkött FRUKTKÖTT samlas längst hela tandraden, mmm, sedan
sveper jag med tungan över tänderna och samlar ihop allt, allt fruktkött och
tuggar i mig det. Jag önskar jag bara kunde få äta fruktkött. Kanske skulle
börja äta apelsinerna istället för att pressa ner dem, har hört att apelsiner
består av fruktkött, undra vart jag hörde det? Jaja, får se om jag orkar,
dricka är ju också gott. Då ska vi se, vad ska vi göra idag då, bäst att
planera lite. Men får inte glömma att bläddra i tidningen så Anders tror att
jag läser den. Idag ja:

08:17:
Kasta en näve grus på ankorna i dammen på väg till jobbet.

08:34:
Välta kaffekoppen för receptionisten på kontoret.

10:51:
Ringa och stöna i Chefens telefon.

12:00:
Äta Lunch.

15:00:
Komma tillbaka från lunchen.

15:02:
Välta kafffekoppen för receptionisten igen, den jävla häxan.

16:00:
Gå hem.

Ja
men det var ju inte så farligt. Lagom dag, mm, fruktkött.

Anders
gillar öron, näsor, ögon och läppar, Karin gillar fruktkött, visst är de söta
tillsammans? Jag glömde ju nämna läpparna förut föresten, de bör marineras samt
grillas över öppen eld och serveras med hasselbackspotatis.



En fika

Noveller Posted on %PM, January 25 2007 13:06:58

Jag
kan inte hjälpa att säga det, men det var verkligen en helt vanlig dag. Jag vet
att det låter klyschigt och fantasilöst, men som sagt. Det var faktiskt bara en
helt vanlig dag.

Jag
satt där på fiket, minding my own buissness you know? Läste lite förstrött i
dagens tidning och tittade ut genom fönstret. Smuttade lite på kaffet och ja,
var bara mig själv?

Det
var ju inte direkt mitt fel att hon skulle sätta sig där, men det gjorde hon i
alla fall. Hon satte sig bara där och började dricka sitt te, jag blev paff, är
ju i Sverige, här händer inget sådant. Här är vi tillbakadragna och vill inte
ta kontakt med främmande människor. Vi ska sitta själva och vara bittra över
att vi INTE tar kontakt. Hon sabbar ju hela grejen för tusan, fattar hon inte
det?

”Snön
snöar tätt över Moskva vid denna tiden på året”, hon tittar på mig när hon säger
det. Hon viskar det liksom, fast högt, en hög viskning med rysk brytning.

”Mmhm,
och fåglarna simmar i dammen”, replikerar jag utan att titta upp från
tidningen. Men jag måste säga att jag var lite chockad över det hon sagt. Man
kan ju liksom inte helt avfärda möjligheten att hon faktiskt är en rysk spion.
Det har ju hänt, det har jag sett på film.

”Du
råkar inte ha lite is på dig? EIS BITTE!”, säger hon strax efter.

”Nej
faktiskt inte, jag brukar ju alltid gå runt med ett par kilo is annars, men
idag har du otur tyvärr”, svarar jag lite lojt och fortsatte att smutta på mitt
kaffe.

”Men
Anders, varför talar du inte med mig?”

”För
att jag inte heter Anders?”

”Va?
Heter du inte Anders?”

”Nej,
jag har faktiskt aldrig hetat Anders vad jag vet”

”Ahh,
du är fortfarande på ’den’ platsen, jag ber om ursäkt.”

”Err,
vilken plats?”, ja, jag vet att jag inte borde ha frågat, men jag var ju
nyfiken på vad detta var för någon underlig och galen kvinna. Det verkade ändå
inte som om jag skulle bli av med henne.

”Den
vid fönstret såklart?”, svarar hon. Ingen respekt! Driva med mig sådär!

”Lägg
av, du menade något annat, jag hörde det allt!”, jag hade i detta läget lagt
ner tidningen och praktiskt taget stirrade på henne.

”Men
lägg av nu Anders, jag orkar inte fjanta mig mer”

”Vem
är du kvinna?!”, kanske var lite okänsligt av mig, men jag var faktiskt väldigt
irriterad på henne för tillfället.

”Sluta
nu Anders, jag är med barn. Och ja, det är du som är fadern”

”VA!”,
hur FAN kunde hon vara med barn? Hon hade ju sagt att det var safe ju!

”Jag
är med barn, hör du dåligt? Jag ville bara berätta det för dig så du kan ta
ställning till hur du vill gå vidare med det, jag behåller barnet vad du än
säger.”

Här
svimmade jag, jäkla tur att kaffet var slut i alla fall. När jag vaknade till
liv så var hon borta och jag hade något att fundera på… Var det Emma eller
Ann-Katrin?



Wrong Place

Noveller Posted on %PM, January 25 2007 13:05:20

”The right man in the wrong place can make all the difference in the
world”,
”The right man in the wrong place can make all the difference in the
world”, ”The right man in the wrong place can make all the difference
in the world”, orden ekade i Ivars huvud, dygnet runt spelas de upp
genom stadens externa högtalare. Det var nästan så man ej kunde
frambringa en egen tanke, det monotona meddelande tog över allt tills
inget blev kvar. Det var så Ivar kände.

”The right man in the wrong place can make all the difference in the world”.

På en enslig gata går Ivar, han går fram och sparkar på en sten han
hittat liggandes vid trottoarkanten. Stenens kantiga yttre gjorde att
den studsade runt hela gatan så Ivar var tvungen att gå efter den för
att sparka vidare. Slaviskt följde Ivar efter stenen, skuttandes,
trippandes för att kunna få bra utgångssparkar. Ivar tar sats, han drar
på en riktig rökare, stenen flyger iväg, iväg och utför räcket på den
bro Ivars planlösa vandrande lett honom till.

”The right man in the wrong place can make all the difference in
the world”.
Ivar går sakta fram till räcket på bron och tittar på hur hans sten,
hans egna sten, faller ner mot marken. Så fri. ”The right man in the
wrong place can make all the difference in the world”, Ivar mumlar med
I den enformiga satsen som slinker ut ur högtalarna, han skakar på
huvudet och sparkar förstrött på räcket, ”Borde inte rätt man på fel
ställe vara helt enkelt en fel man?”, han säger det samtidigt som han
andas in och ut, lägger pannan på räcket och blundar.

”The right man in the wrong place can make all the difference in the world”.

Med ett kraftigt tryck bort från räcket lämnar Ivar sin viloplats
och går vidare, kastar förstrött ett tuggummipapper ner för broräcket
och stoppar in tuggummit i munnen. ”en fel man, FEL”, Ivar skrockar.

”The right man in the wrong place can make all the difference in the world”.

Ivar fortsätter sitt dagdrivande in mot stadens mittpunkt, inte
helt säker på varför han skall in dit, men in ska han. Han går förbi
personer vars ansikte han inte riktigt registrerar, de flyter ihop med
alla de andras ansikten och skapar någon sorts skev bild av en
människa, alla ser likadana ut.

”The right man in the wrong place can make all the difference in the world”.

Ivar stannar, tittar upp mot närmaste högtalare, står helt stilla.
Hans långa hår slits från att ligga still mot hans axlar till att blåsa
med i den vind som sveper fram genom gatan. Han öppnar munnen och
skriker mot högtalaren, skriker så hårt och länge han kan, ett
obeskrivligt skrik där ingenting sägs men allting förklaras, ett skri
av desperation. De få personer som var närvarande sade sedan i förhör
att de känt en våg av missmod och ångest komma svepande över dem, en
våg som lämnade inget annat än en genomsyrande hopplöshet, alla hävdade
dock att de ej hört ett endaste ljud.

”The right man in the wrong place can make all the difference in the world”.

Ivar lade sig ner vid den högtalaren. Han lade sig där för att avsluta
sitt lidande, han var inte rätt man på fel ställe. Han var verkligen
inte det. Han var fel man på fel ställe. ”Fel, fel, fel, fel, smaka på
ordet, säg det tyst för dig själv 20gånger och det tappar all
betydelse”, det sägs vara Ivars sista ord innan han svaldes av jorden
för att aldrig återkomma.



De tomma rummen

Noveller Posted on %PM, January 25 2007 13:04:29

På ett konstigt sätt är det väldigt underbart att se hur fingernaglar
repat upp fin parkett, i konstrast till den vanliga tråkiga varianten
av parkett. Att verkligen veta att någon har kämpat för sitt liv här,
kämpat för att få stanna kvar, för att inte dö. Det är nog det som gör
att det är så speciellt. Jag själv skulle aldrig köpa ett hus där det
inte finns repor efter naglar på golvet, detta gör det dock lite svårt
att köpa hus för mig, det blir ju en ganska snäv marknad om man säger
så. Då andra letar runt efter hus i bostads-delen av tidningar så letar
jag bland dödsannonser och artiklar om brutala mord. Och äntligen,
äntligen, äntligen har jag hittat ett hus som passar in i mina mallar,
drömhuset, eller drömkåken kanske man ska säga, som den där mediokra
filmen med Björn Skifs. En stor skillnad mellan mig och Björn (eller
Göran som han heter i filmen) är dock att han skulle ha renoverat huset
tills han gått i personlig konkurs. Jag däremot kommer inte röra det,
det ska få vara kvar som det är, orört och härligt.

Man kan verkligen känna texturen av trasigt trä när man drar handen
över det, känner hur det flisar sig och känns strävt. Om man verkligen
har tur så hittar man även lite blod från fingrarna. Detta händer inte
särskilt ofta men ibland så har man tur. Då vet man verkligen att de
har kämpat, kämpat så att naglarna gått av och brutits mot träet,
flisor fastnar i fingertopparna och det börjar blöda, det blöder på
mitt golv, mitt härliga parkettgolv.

Hur hittade jag nu detta hus kan man undra. Hur gjorde jag för att
få ett så perfekt (enligt min standard) hem att bo i? Kanske inte så
överraskande så tog jag, efter många års letande, saken i egna händer.
Jag höll utkik efter ett hus med rätt planlösning och fint kök o.s.v.
Detta genom att förklara snällt för den lilla dam som bodde där att han
var från Radiotjänst och skulle se om hon hade någon tv. När väl rätt
hus var hittat så fanns det ju bara en sak att göra, få ut kärringen.

Hon var lite arg och upprörd över det sätt jag gjorde för att få ut
henne ur huset dock, men det är väl smällar man får ta. Det första jag
gjorde var att jag gick in på det lokala ålderdomshemmet och skrev in
henne där (gestaltandes hennes son), jag lade ju naturligtvis stor
tonvikt på att hon var i mycket stort behov av att komma till
ålderdomshemmet för hon kunde ju knappt röra sig eller laga sin egen
mat och var allmänt dement. Detta sa jag visar sig mest på att hon inte
ens känner igen sin egen son som hon vårdat så ömt i så många år. Men
detta var efter att jag omyndigförklarat henne, vilket var ganska lätt
beroende på vilka kontakter man använder sig av. Det är ju inte alltid
dåligt att vara en ganska uppskattad person i de lite mer finare
kretsarna, eller ja, det är aldrig dåligt.

Och när hon väl var ute ur huset så var det ju bara att flytta in,
gratis och allt, ändrade ju i hennes testamente också såklart, och att
ärva ett hus är ju inte fy skam det inte. Så hon fick med sig det hon
tyckte att hon behövde i sin lilla etta där på ålderdomshemmet, klart
att hon fick det, jag är väl inte helt omänsklig. Sedan slängde jag ut
allt, och gjorde det med våld så att det blev revor på väggarna och
repor på golven, och när det var gjort fanns det ju bara en sak kvar
att göra… Börja riva i parketten med händerna, ont gjorde det, väldigt
ont, förhoppningsvis kommer mina fingrar att läka, men man vet ju
aldrig säkert. Golvet har nu i alla fall finfina rivmärken med lite
blod här och var, så nu ska det bara torka in och gro in riktigt i
golvet innan jag börjar använda rummet. När det väl har torkat
ordentligt lägger jag på en matta och skär ut den delen av mattan som
täcker rivmärkena. Tapeterna får vara rivna, blir en mer genuin look då
och det blir alltid ett av samtalsämnena när jag har gäster hemma. Jag
gillar även hur rum blir slitna, de är använda, det ger rummet mer
karaktär och utfyllnad. Att se hur tapeterna och taket har gulnat av
rök från cigaretter, känna den lite obehagliga doft detta medför och
även se hur vit och fin tapeten var från början i de gluggar av ren
tapet som gömt sig bakom tavlor som hängt där i evigheter. Se hur de
gamla fönstren är lite skeva och buckliga, färg som flagat av o.s.v.

”Men gud Daniel, vad har hänt med tapeterna?”
”Tapeterna? Undrar du vad som hänt med tapeterna? Ja herre gud, då skulle du bara veta vad som hänt med golvet”.



Den talande hissen

Noveller Posted on %PM, January 25 2007 13:03:28

Ding!, hissdörrarna öppnar sig och Alf kliver in. ”Välkommen” sägs det
ur högtalaren med en skrovlig mansröst. Alf tänker inte så mycket på
det utan trycker på knappen för 14e våningen, dörrarna stängs och
hissen börjar röra sig uppåt. Alf står och gungar lite på hälarna och
tittar på klockan titt som tätt, svettas ymnigt och petar upp
glasögonen av ren automatik.
”Andra våningen”, raspar hissen ur sig.

Alf knäpper upp översta skjortknappen och fläktar lite med kragen, tar fram en servett och torkar sig i pannan.

”Tredje våningen”, fortsätter hissen.

Alf, nu mycket frustrerad börjar stampa med ena foten, hissen sätts
lite i gungning men fortsätter stadigt uppåt. Tittar på klockan igen,
rättar till håret, torkar svetten ur pannan.

”Fjärde våningen”

Alf börjar gå runt i hissen, cirkulerar runt, trycker på knapp 14 för varje varv han går förbi knappsatsen.

”Tredje våningen”

Alf rycker till, ställer sig och tittar mot högtalaren med en väldigt tveksam min. ”Tredje?!” utbrister han.

”Ja, tredje våningen”, svarar hissen.

”Men vafan, var vi inte på fjärde våningen nyss? Du kan väl inte bara backa ett steg?”.

”Jag trodde att huvudsaken var att du kom fram till din
destination? Inte vilken ordning jag tar våningarna i?”, svarar hissen
lugnt.

”Ja, jo det är i och för sig sant, men jag har lite brått om jag ska vara ärlig”

”Klart att det är sant! Kallar du mig en lögnare?!”, denna gång är rösten lite mer irriterad och ansträngd.

Alf suckar djupt, ”Ta mig bara till våning 14”.

”Antyder du att jag är dum också? Tror du inte att jag vet att du
ska till våning 14 eller, du tryckte ju på knappen när du gick in!”.

”Alltså, ta mig bara till våning 14, jag orkar inte…”, Alf visar
tydliga tecken på att vara under stress, hans röst har blivit allt mer
pipig och han svettas ännu mer nu än förut.

”Njae, vet du vad? Jag tycker nog inte att du ska få komma till
våning 14 faktiskt, jag tror jag tar och stannar här”, hissens raspiga
röst har gått tillbaka till sitt lugn och hissen saktar in tills den
har stannat helt.

”Men nej, varför gör du såhär mot mig? Jag har bråttom, snälla låt mig åka vidare”.

”Nej säger jag, du kommer få stanna här ett tag”.

”Men…”

”Inga men, finns liksom inget du kan göra åt det, här är det jag
som bestämmer, i hissen tillhör du mig och lyder under mina regler,
inte direkt att jag har tid att sitta här och lyssna på folk som
gnäller hela dagarna”

Alf som satt sig ner på golvet i hissen tittar upp mot högtalaren igen med stora ögon. ”Err, vadå sitter?”

”Ehh, de va inget, glöm det, heh, 14e våningen var det va?” Hissen
har nu en mycket mer inställsam röst, raspig röst, men inställsam.
Hissen börjar röra på sig, nu fortare än tidigare och Alf ser hur
siffrorna på displayen bläddrar framåt.

”Är det ingen dator jag pratar med?” Alf låter lite frågande och tittar fortfarande suspekt på högtalaren.

”Klart, att, det, är, en, dator, du, talar, med BLIPP” Den raspiga
rösten har bytts ut mot en väldigt stel röst som talar i korta
intervaller.

Alf agerar på ren intuition, reser sig upp, tar tag i högtalaren
och rycker loss den, han får en knytnäve i ansiktet och handen tar tag
i högtalaren igen och sätter fast den på väggen.

Alf tar sig om munnen och näsan, han känner hur blodet rinner, ”Varför i helvete slog du mig för?”.

”DING, våning 14 varsågod, ha en trevlig dag”, rösten har återgått
till sin vanliga klang. Alf blänger på högtalaren, rättar till kragen
och knäpper knappen igen, tar sin portfölj och går ut genom hissdörren,
fast bestämd på att göra ett gott intryck på mötet. ”Jag får ta tag i
hissen senare”, muttrar Alf och fortsätter gå mot receptionen på våning
14 samtidigt som han torkar bort blodet från sitt ansikte med en
servett.



Rödluvan – Remake

Noveller Posted on %PM, January 25 2007 13:02:28

Rödluvan – Omgjord version av Henrik Davidsson

Morgonen var röd, blodröd, lika röd som den jacka med luva som täcker
den livlösa kropp där på marken. Över denna röda hög står en person,
dennes ansikte är bistert och det ryker ur pipan på det gevär personen
håller i händerna. Mördaren backar ett par steg för att få en bättre
överblick över det gruvliga dåd denne alldeles nyss gjort sig skyldig
till, står kvar där helt stilla och stirrar blint på den röda jackan,
vänder sig så om och börjar gå mot det hus som ligger tvåhundra meter i
söder riktning. Det hus där mormor sitter fastbunden i en stol och
gråter förtvivlat.

Med bestämda steg går personen mot huset men stannar strax utanför
dörren, med ett krampaktigt tag om geväret börjar tankarna virvla på
vad som skall göras härnäst. Hur ska ja gå in genom denna dörr? Vad är
mest skrämmande, att öppna dörren långsamt eller sparka in den med all
min kraft? Personen skakar av sig tankarna och öppnar dörren utan några
krusiduller, mormor sitter kvar i stolen och ser panikslagen ut. Efter
ett tag tar personen en stol och ställer den framför mormor, sätter sig
ner och tittar henne i ögonen. Den första tanke som etableras i huvudet
när denne fångat hennes blick är ”Är det så här riktig och äkta panik
ser ut, så underbart”.

Ett skott senare så har stolen fallit bakåt och mormor ligger på
rygg med ett hål i pannan. Rödluvan reser sig upp från stolen och
backar bakåt ett par steg. Lycka lyser genom hennes ögon och hon kan
inte låta bli att le. Hon tar upp korgen med mat som hennes mor så
vänligt plockat ihop åt henne och går ut genom dörren igen. Hon går
fram till jägarens kropp och sätter sig på honom för att titta ut mot
skogen i hopp om att få syn på jägarens hund. Hon lägger sig ned på
jägarens rygg och tittar upp mot himmelen, det har blivit en fin dag
och molnen rör sig med hast över himlavalvet, hon somnar.

Rödluvan slår upp ögonen, fortfarande med det stora leende på
läpparna hon hade när hon gav sin mormor det skott i pannan hon
förtjänat. Jägarens kropp har börjat kallna nu, det är inte en lika
skön sovplats nu som det var när hon somnade där. Hon sätter sig upp
och gnuggar sömnen ur hennes ögon för att sedan börja speja ut över
skogen igen, ingen hund i sikte.

Rödluvan ställer sig upp, vänder sig om och går in till mormors
stuga igen, väl där riktar hon ett skott mot sin mormors armbåge,
underarmen lossnar nästan helt från överarmen men inte riktigt, hon
skjuter en extra gång och underarmen rycks loss från resten av kroppen.
Hon tar med sig armen ut och slänger ut den en bit in i skogen.

Rödluvan vänder om igen och går in till huset än en gång. Hon går till
köket och sätter sig för att äta upp sin matsäck, saft och bullar dukas
det fram på bordet och hon påbörjar sin måltid. Då och då sneglar hon
ut genom köksfönstret för att se om hon har lyckats locka fram hunden
eller om han fortfarande gömmer sig ute i skogen som en skrämd liten
hare.

När fikat är slut och Rödluvan återvänder till jägarens livlösa
kropp så har hunden vågat sig ut från sitt gömställe, han kommer
smygande fram och håller mormors underarm mellan sina käftar. Rödluvan
går fram, sätter sig på jägaren och lockar på hunden, hunden kommer
tveksamt fram. Rödluvan börjar klappa hunden för att sedan dra jägarens
kniv och köra den rakt in i ena örat på hunden. Hunden faller död ner
på marken och Rödluvan drar en lättnandes suck över att hennes arbete
här är slutfört. Hon reser sig upp igen och går in till huset för att
hämta matkorgen. Hon stänger dörren efter sig och går sedan hem till
sin mor, skuttandes och trallandes som vilken annan tioårig flicka som
helst.



Examensarbete

Tankar Posted on %PM, January 25 2007 12:23:06

Så var man igång med exjobbet igen då. Det var ett år senast jag gjorde detta och då gick det sådär. Men det känns bättre i år.

Varför det känns bättre? Jo det kan ju vara för att jag fått mer gjort på examensarbetet på två veckor nu än jag fick på 20 veckor förra året så det är en stor bidragande del ;).

Sitter i skolan och skriver detta, har gjort upp en mall för hur den reflekterande texten skall se ut idag, fixat och trixat lite, blev bra tycker jag. Är det något jag är bra på så är det ju faktiskt att fixa upp sånna mallar, jag gillar det, det är skönt. Lika skönt som att göra tomma skal till hemsidor.

Hade handledning igår med min handledare Peter Zackariasson, trevlig kille, funkar bättre än med min förra handledare, han känns mer engagerad och hjälpsam än vad Jonas gjorde, jag spår en strålande framtid för min egen del ;).

Jag håller just nu på med att göra ett flödesschema över storyn som jag har skrivit, eller ja, håller på att skriva. Det är faktiskt svårare än vad man kan tro i början, men det släpper ju efter ett tag som tur är, och det bara flyter på =). Började även skriva ner de olika vägarna spelaren ska kunna gå lite sådär omedvetet.

Det gör att jag får skriva mycket, och det är ju det jag tycker om att göra så det kan ju knappast bli bättre =D.

Jag har faktiskt även dragit ner lite på mitt World of Warcraft-spelande, vilket är sjukt skönt. Jag stressar inte lika mycket längre utan låter det ta den tid det tar. Ibland kändes det faktiskt som ett jobb och det är ALDRIG bra ;). Om detta hade varit Henrik för 6 månader sedan så skulle han inte suttit i skolan utan han skulle ha varit hemma och lvlat sin karaktär, bara det är ju ett framsteg!

Nej, jag skall fortsätta, Over and Out